Traducción al español de Andrea Castro
Me han tocado abierto
han extraído reorganizado mi naturaleza
eximido a un forastero de extinguirse
originado una enfermedad prolongada
Como si voluntariamente hubiera donado
mi tejido silente a estas células
violentas prestándome a ser nave nodriza
huésped para el final y la destrucción
Rayos de dolor profundo en la oscuridad
del tejido conjuntivo el no sueño la ansiedad dispersándose
cargar la desolación en el blando
interior dejar que la enfermedad brille
sin mesura
Piel intacta auscultación sin anomalías abdomen
blando e indoloro realiza ecografía transvaginal ovarium
agrandado secreción color sangre vía en pliegue del codo
abre por encima de cava y aorta pequeña formación amarillenta
rodeada de una cicatriz estrellada por la salida de la vena ovárica
hacia la vena renal izquierda alguien que canta identifica
el nervus femoralis vaciamiento pélvico ganglios
paraaortales ingresa y procede con la disección
mamá que grita soplo en la arteria
ilíaca externa grácil tuba después corta
el ligamento ovárico moviliza la vejiga hacia caudal
“hollín negro de la boca” las estructuras se depositan
en una bolsa separada abre la vagina por parte frontal
corta la muestra arranca los pétalos
los esparce sobre el suelo
Células muertas circulando con disimulo
entre tamices aún no desgarrados
ocluidos hacia florecimientos metastásicos
como corales revueltos arrecifes mutantes
secuencias heredadas genomas manipulados
raídas retozonas esquirlas de plancton
Veo la imagen de mi útero
trompa rota aura de sangre derramada
el ovario pequeña ámpula pulida
descansando sobre el papel quirúrgico blanqueado
Despierto con una larga herida
junto a mí en la cama
creciendo invasora quiero devolverle
el dolor efectuar una subjetiva
deformación de las cosas
El infierno es algo
que se lleva dentro una roja melancolía
la certeza de en cualquier momento
brotar
Parálisis inducida no dejar que los tumores crezcan
envuelta en segmentos viscosos de fascia
dirigir mis manos sordomudas hacia la placenta
ondulante amarilla y venosa junto a un sol cálido
con nutrientes chupar el cordón umbilical
de un azul fulgurante resbaloso como una tripa
Ven la luz es prodigiosa
respira como una carne encendida
De har tagit i mig öppnat upp
skurit loss ombildat min natur
skonat en ovidkommande från att släckas ut
påbörjat en utdragen sjukdom
Som om jag frivilligt donerat
min tigande vävnad till dessa vålds-
celler upplåtit mig som moderskepp
värddjur för slutspel och destruction
Värkstrålar djupt ur bindvävens
mörker osömnen oron uppsprickande
bära ödsligheten på den mjuka
insidan låta sjukdomen skimra
utan proportion
Hel hudkostym inga hörbara bi- eller blåsljud buk
mjuk och oöm utför transvaginalt ultraljud förstorat
ovarium blodfärgad vätska rosa in vänster armveck
öppnar ovan cava och aorta liten guldpigmenterad härd
omgiven av stjärnformat ärr förbi avgång vena ovarica
upp mot vänster njurven någon som sjunger identifierar
nervus femoralis utrymning av pelvina paraaortala
lymfkörtlar kommer in och fortsätter dissektionen
mamma som ropar pipande ljud arteria
iliaca externa gracil tuba delar sedan
av ovarialstjälken skjuter ner blåsan
”svart sot ur munnen” strukturer läggs
i separat påse öppnar vagina på framsidan
delar av preparatet rycker loss kronbladen
sprider dem över golvet
Döda celler omärkligt cirkulerande
bland ännu obriserade slutna
silar mellan koralliskt svallande
metastasblomningar muterade rev
nedärvda sekvenser manipulerade genomer
skämda lekande små plankton
Ser bilden av min livmoder
äggledare söndrig utfluten blodaura
äggstocken liten blank blåsa
fallen i vila på klorblek kirurgpapp
Vaknar upp med ett långt sår
bredvid mig i sängen
invasivt växande vill göra
ont tillbaka utföra en subjektiv
vanställning av tingen
Helvetet är något
man bär inuti en röd melankoli
vetskapen att när som helst
slå ut
Försatt i paralys inte låta tumörerna växa
omsluten av muskelhöljets viskösa segment
rikta mina dövstumma händer mot placentan
böljande gul och ådrad intill varm sol
med näring suga på den blå lysande
navelsträngen hal och tarmlik
Kom ljuset är underbart
andas som ett levande kött
* Poemas pertenecientes a Roja melancolía (2022).

Autor
Helena Boberg
/ Estocolmo, Suecia, 1974. Trabaja en una organización de escritores y como traductora de poesía, además de dedicarse a su propia escritura. Sus libros han sido nominados al Premio de Poesía de la Radio Sueca y al Premio Literario de PEN America en la categoría de poesía en traducción. Dos de sus libros han sido traducidos y publicados en Egipto, Estados Unidos y Dinamarca. Boberg ha recibido premios literarios y becas de la Academia Sueca, el fondo Albert Bonniers, PEN Suecia y la Asociación de Escritores de Suecia. Ha traducido a las poetas las danesas Maja Lee Langvad, Shadi Angelina Bazehgi, Signe Gjessing y al poeta sueco-estadounidense Johannes Göransson. Roja melancolía (2022) es su cuarto poemario.