Versión al español de Petronella Zetterlund
La luz de verano que agoniza cae como un crespón diminutivo a través del ramaje de los abedules; el velo fino de la desesperación sublime del manto de la nube lingüística; una nube frágil de extinción entre el polen de los dientes de león que flota en el aire. Y el goce de estar enfermo de mortalidad indiferente. Lo dicho está no dicho, pero se ha realizado. Sólo las banalidades más atroces se realizan. Es tu habla. En ésta viene incluido el silencio. Como si a alguien le importara. Ni mucho menos a ti. Tu vida es un puto chiste ridículo. No te ríes. Pero los demás se ríen de tu figura. Me despierto. Es de noche. Es en medio de la noche, la hora del lobo. Me despierto. Es temprano. Es tarde. Estoy acostado en la cama. Respiro. Siento que respiro. Que el cuerpo respira. Desde adentro de sí mismo. Los pulmones. El corazón. Aun así, jamás puedo saber con certeza, si estoy vivo o muerto. El pasaje de la muerte podría parecerse idéntico. Jadeo. El cuerpo jadea. Primero pienso que el sueño delicado y parcial se haya interrumpido porque el cuerpo está viviendo un último infarto cortante; pero parece que no es el caso; no experimento ningún dolor físico en particular. No creo… Siento (¿no es así?) cómo el corazón palpita dentro del cuerpo, en el pecho, detrás del esternón. Palpita con intensidad, pero de alguna manera con irregularidad. Como si tosiera. Giro la cabeza y miro el reloj sobre la mesita. Escucho el tic tac suave, suave, como hacia adentro, hacia allá, escapándose. ¿O me estoy imaginando? En la penumbra de la habitación veo el segundero que gira y gira. De repente me parece que me estoy derramando en una forma de demencia obsesiva. Que los segundos, incesantemente, se pierden. El segundero que gira precipitadamente, encerrado en la esfera del reloj, detrás de la mica sucia y rallada, como un grito ahogado. Como una locura silenciosa y resignada, encadenado a su propio eje, u ombligo. Escucho mi propia respiración. Hay algo parecido a un silbido en ella. Un gemido quejumbroso de baja frecuencia. Como si el aire que se inhala y se exhala se estuviera lastimando con algo, algún tipo de borde cortante. O un ser borroso, un ente (una forma gaseosa), el cual se encuentra en el subsuelo, herido y enterrado en vida. Pero yo respiro. El estómago se eleva y se baja silenciosamente por debajo del edredón. Dialécticamente, como si fuera al mismo tiempo un fuelle que suspira profundo y un animal durmiendo indiferentemente en una hibernación eludida. Giro la cabeza hacia el otro lado y miro a mi esposa, quien aún está dormida. Veo que se ha enroscado, como si el cuerpo instintivamente hubiera intentado formarse contra una pesadilla. Me levanto con cuidado, lo más sigilosamente que puedo. El edredón cruje, como una hoja de papel que se estruja. Atravieso el silencioso departamento, el cual parece estar a la sombra onírica extraña e indiferente de un amanecer gris: sin objetos. Me siento en el váter, intento evacuar un intestino lento, hinchado. Probablemente un tumor interior pudriéndose, pienso de rutina. O un engendro muerto que se haya quedado allí dentro, en las cavidades, en su sarcófago de calor febril, imposible de expulsar. Donde la existencia sucumbe, se habla. Eso se dice. Como si no conociéramos ningún fin. No puedes devolver el silencio. No hay punto final. Es una espera más allá de la muerte. Ahí se sigue hablando. Se sigue hablando cada vez más. Pero no del silencio. Porque el callar se tradujo al habla. Al sonido de lo vivo. Vida prosigue. La vida prosigue. Las vidas prosiguen. En todas partes. Incesantemente. Así es la única forma de la muerte. La poesía, en el intermedio, materia oscilante sin hogar. De ahí que pueda sobrevivir a su propio zoembiente letárgico. Una voz desde la oscuridad de la muerte. Una. De la nada. Hablando. Sonando. Chasqueando. Transformando la oscuridad de la muerte en la oscuridad del silencio y en silencio y abismo. Desde el cual inmediatamente surge una nueva habla. Que vuelve a transformar cierto descanso en labor fonética.
Sensommarljuset faller som en diminutiv sorgslöja genom björkarnas lövverk; ett tunt flor av språkmolnmantelns sublima förtvivlan; ett skirt moln av förgängelse bland omkringsvävande maskrospollen. Och njutningen att vara sjuk av dödlighet utan skillnad. Sagt är osagt men verkställt. Bara de mest ohyggliga banaliteterna verkställs. Det är ditt tal. Däri ingår tigandet. Som om nån brydde sig. Allra minst du själv. Ditt liv är ett löjligt jävla skämt. Du skrattar inte. Men andra skrattar åt din figur. Jag vaknar. Det är natt. Det är mitt i natten, i vargtimmen. Jag vaknar. Det är tidigt. Det är sent. Jag ligger i sängen. Jag andas. Jag känner att jag andas. Att kroppen andas. Inifrån sig självt. Lungorna. Hjärtat. Men jag kan ändå aldrig riktigt säkert veta om jag är vid liv eller inte. Dödens passage skulle kunna te sig identiskt. Jag flämtar till. Kroppen flämtar till. Tänker först att den bräckliga och fläckvisa sömnen avbrutits för att kroppen genomgår en sista genomskärande infarkt; men så tycks det inte vara; jag erfar ingen särskild fysisk smärta. Jag tror inte det… Känner (väl ändå?) hur hjärtat slår inne i kroppen, i bröstkorgen, bakom bröstbenet. Det slår intensivt, fast på nåt vis ojämnt. Som om det hostar. Jag vrider på huvudet och tittar på nattduksbordets väckarklocka. Hör hur den tickar tyst, tyst, liksom inåt, bort, undan. Eller inbillar jag mig? Sekundvisaren, ser jag i sovrummets dunkel, går runt, runt. Tycks mig plötsligt flyta ut i ett sorts fixerat vansinne. Att sekunderna oavlåtligt går förlorade. Sekundvisaren som rusar runt, inspärrad i urtavlan, bakom det smutsrepiga plastglaset, som i ett nedtystat skrik. Som tyst resignerad galenskap, fastkedjad vid sin egen axel, eller navel. Jag hör den egna andningen. Det är som ett pip i den. Ett klagande, lågfrekvent pipande. Som att in- och utandningsluften skär sig på någonting, en skarp flik av något slag. Eller en diffus varelse, ett väsen, en gasform, som befinner sig i underjorden, blivit skadat och levande begravt. Men jag andas. Magen höjer och sänker sig ljudlöst under täcket. Som en på en och samma dialektiska gång tungt suckande bälg och likgiltigt sovande djur i undandragen dvala. Jag vrider på huvudet åt andra hållet och tittar på min fru, som alltjämt sover. Hon har krupit ihop, ser jag, som om kroppen instinktivt försökt formera sig mot en mardröm. Jag reser mig försiktigt upp, så tyst som möjligt. Täcket frasar, likt ett pappersark som knycklas ihop. Går genom den tysta lägenheten, som ter sig som i en grå dagers främmande och likgiltiga drömskugga, utan objekt. Sätter mig på toaletten, försöker tömma en trög, uppsvälld tarm. Nog en inre ruttet jäsande tumör, tänker jag rutinmässigt. Eller att ett dött missfoster blivit kvar där inne, i kaviteterna, i sin febrigt tempererade sarkofag, omöjligt att krysta ut. Där existensen går under talas det. Det sägs så. Som inte vet av något slut. Du kan inte lämna tillbaka tigandet. Ingen ändpunkt. Det är en väntan bortom döden. Då talas det vidare. Än mer vidare. Men inte om tigandet. Eftersom tigandet översattes till talande. Till levandets läten. Liv pågår. Livet pågår. Liven pågår. Överallt. Oavbrutet. Just så äro dödens enda form. Dikten däremellan oscillerande materia utan hemvist. Därför kan den överleva i sin letargiska zoembiens. En stämma ur dödens mörker. En. Av inget. Talande. Ljudande. Smackande. Omvandlar dödens mörker till tigandets mörker och tystnad och svalg. Varur det omedelbums stiger nytt tal. Som omvandlar viss vila till oavbrutet fonetiskt arbete igen.

Autor
Johan Jönson
/ Borås, Suecia, 1966. Poeta. Debutó en 1992 y es autor de más de veinte libros de poesía, entre los cuales varios han sido premiados o nominados a premios literarios de alto prestigio. La obra doble Marginalia/Xterminalia (2019) obtuvo el Premio de Poesía de la Radio Sueca y fue nominada al Premio de Literatura del Consejo Nórdico. El libro más reciente de Jönson es Nollamorfa (2023).