No huyo, no espero

Versiones al español de Petronella Zetterlund

La hermana de la vida

La vida se asemeja más a la muerte, su hermana.
La muerte no es distinta,
puedes acariciarla y tomarla de la mano y alisar su cabello;
te dará, sonriendo, una flor.
Puedes esconder tu rostro en su pecho
y escucharla decir: es hora de marchar.
Ella no te dirá que es otra.
La muerte no yace verde pálida con el rostro contra el suelo
o boca arriba en una camilla blanca:
la muerte camina por aquí con mejillas rosadas y habla con todos.
La muerte tiene rasgos tiernos y mejillas piadosas;
coloca su mano suave en tu corazón.
A quien ha sentido en su corazón la suave mano,
el calor del sol no le llega,
es frío como el hielo y no ama a nadie.

 
Livets syster

Livet liknar döden mest, sin syster.
Döden är icke annorlunda,
du kan smeka henne och hålla hennes hand och släta hennes hår,
hon skall räcka dig en blomma och le.
Du kan borra in ditt ansikte i hennes bröst
och höra henne säga: det är tid att gå.
Hon skall icke säga dig att hon är en annan.
Döden ligger icke grönvit med ansiktet mot marken
eller på rygg på en vit bår:
Döden har veka drag och fromma kinder,
på ditt hjärta lägger hon sin mjuka hand.
Den som känt den mjuka handen på sitt hjärta,
honom värmer icke solen,
han är kall som is och älskar ingen.

La vida

Yo, cautiva de mí misma, hablo así:
la vida no es la primavera, vestida de verde terciopelo,
ni una caricia, la que pocas veces se recibe,
la vida no es la decisión de ir
ni dos brazos blancos, que me detienen.
La vida es el anillo estrecho que nos tiene presos,
el círculo invisible que nunca infringimos,
la vida es la felicidad que de cerca se nos va,
y mil pasos que no somos capaces de dar.
La vida es despreciarse a sí mismo
y yacer inmóvil en el fondo de un pozo
sabiendo que allí arriba brilla el sol
y pajaritos dorados vuelan por el aire
y los días veloces pasan como flechazos.
La vida es despedirse con prisa e ir a casa a dormir…
La vida es ser un extraño ante uno mismo
y una nueva máscara ante cada otro que vendrá.
La vida es ser negligente con la felicidad de uno
y rechazar el único momento,
la vida es creerse débil y no tener valor.

 
Livet

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på bottnen av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova …
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

A Eros

Eros, el más cruel de todos los dioses,
¿por qué me trajiste a la tierra oscura?
Al crecer, las niñas
son excluidas de la luz
y lanzadas a un cuarto oscuro.
¿No flotaba mi alma como una estrella feliz
antes de ser atrapada en tu anillo rojo?
Mira, estoy atada de manos y pies,
siente, estoy obligada a todos mis pensamientos.
Eros, el más cruel de todos los dioses:
no huyo, no espero,
solo sufro igual que un animal.

 
Till Eros

Eros, du grymmaste av alla gudar,
varför förde du mig till det mörka landet?
När flickebarnen växa till
bliva de utestängda från ljuset
och kastade i ett mörkt rum.
Svävade icke min själ som en lycklig stjärna
innan den blev dragen i din röda ring?
Se, jag är bunden till händer och fötter,
känn, jag är tvungen till alla mina tankar.
Eros, du grymmaste av alla gudar:
jag flyr icke, jag väntar icke,
jag lider endast som ett djur.

Mi futuro

Un momento imprevisto
me robó mi futuro,
el ensamblado provisionalmente.
Lo volveré a construir mucho más hermoso
tal como lo había pensado desde el principio.
Lo volveré a construir en esa tierra firme
que es mi voluntad.
Lo volveré a levantar en los pilares altos
que son mis ideales.
Lo volveré a construir con una puerta secreta
que es mi alma.
Lo volveré a construir con una torre alta
que es la soledad.

 
Min framtid

Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.

Edith Södergran / San Petersburgo, Rusia, 1892 – Raivola, Finlandia, 1923. Poeta sueco-finlandesa, autora de cinco libros de poemas y una colección de aforismos. Murió joven, víctima de la tuberculosis, y su obra obtuvo reconocimiento solo después de su muerte. Fue precursora de la vanguardia de los países nórdicos con influencias del simbolismo francés, el futurismo ruso, el expresionismo alemán, Nietzsche y Whitman. Autora de una poesía vital y visionaria, rompió formalmente con la tradición lírica popular que había dominado la poesía finlandesa desde Johan Ludvig Runeberg, e introdujo en la poesía nórdica un nuevo sujeto femenino, liberal y erótico, que apenas en los últimos años ha recibido la atención que merece.

Petronella Zetterlund

/ Sundbyberg, Suecia, 1974. Es maestra en Letras Hispánicas, traductora, editora, productora y gestora cultural. Fundó, coordinó y editó el proyecto nórdico de literatura multilingüe Nordic Literatures in Change and Exchange (NolitchX). Ha traducido al español a los poetas suecos Ida Börjel, Leif Holmstrand, Erik Lindegren y Jenny Tunedal, y al sueco, a los poetas Roxana Crisólogo, Daniel Malpica, Lalo Barrubia y León Plascencia Ñol.