Versiones al español de Petronella Zetterlund
Si me quedo dormida bajo el sol
vendrá la libélula
a coser mis párpados
despertarme luego con el sonido que hace
al sobrevolar la cabeza pesando mi alma.
*
Aprendo qué es un golpe duro.
¿Qué sería un golpe grande?
*
Necesito a alguien que me represente
en esta confianza que me llena, me abraza, toda.
¿Se espera de mí que sola me encargue de ella?
*
Capaz de lo más bajo.
La raíz de todo. La raíz que ruboriza.
El sustento de la voz.
¿Qué dolor trabajo yo,
escudriño yo?
*
El estado en que la mente percibe hace lo que debe.
Hurgamos el uno en el otro para sacarnos el brillo.
Si recobráramos fuerzas de algo reducido,
que ya sufrió,
ya se nombró lo pequeño.
Si recobráramos fuerzas de algo que es más pequeño que la fuerza.
*
No me volveré más nítida ni más pequeña.
Llueve un arroz negro, se remoja
y se evoca como piedras para lanzar.
En general estoy desvirtuada.
Lo introvertido es lo total.
¿Qué significa ser CALMADA?
*
Consuelo, un golpe duro.
Quedarse en el silencio.
Una idea vaga se me pasa por la cabeza.
*
Se me pasa por la cabeza la idea de vestirme con capa.
*
Es un coleccionar sin fin. Las sobrevidas incurables de los años de guerra.
En el baño, ella había guardado el papel higiénico
para volverlo a usar.
*
El poema quiere ser hermoso, igual que la plañidera
con su boca abierta.
Es imposible ponerse al lado del poema, apartarse o apartarlo.
Ensarto una cubeta en la cabeza fea del poema.
*
La simplificación, si tan sólo fuese rara y bella.
*
La desaparición, si tan sólo no causara daños.
Om jag somnar i solen
ska trollsländan komma
och sy igen mina ögonlock
väcka mig sedan med ljudet hon gör
när hon flyger över huvudet och väger min själ.
*
Lär mig vad ett dråpslag är.
Vad är ett väldigt slag?
*
Jag behöver någon som företräder mig
i denna tilltro som upptar mig, famnar mig, helt.
Förväntas jag ta hand om den allena?
*
Förmår det lägsta.
Roten till allt. Rodnande rot.
Röstens bärkraft.
Vilken sorg arbetar jag,
nagelfar jag?
*
Det uppfångande tillståndet gör vad det ska.
Vi påtar i varandra för att ta fram strålglansen.
Om vi hämtar kraft ur något som förminskats,
som redan utsatts för,
utnämnts till, det lilla.
Om vi hämtar kraft ur något som är mindre än kraften.
*
Jag blir varken tydligare eller mindre.
Ett svart ris regnar, blötläggs
och frammanas som sten att kasta.
På det hela taget är jag förvanskad.
Det introverta är det totala.
Vad innebär det att STILLAS?
*
Tröst, ett dråpslag.
Förbli i det tysta.
Det föresvävar, och föresvävar.
*
Det föresvävar mig att klä mig i mantel.
*
Det är ett evigt samlande. Krigsårens helt oläkbara överlevor.
I badrummet hade hon sparat toalettpapper
för att använda igen.
*
Dikten vill vara vacker, precis som gråterskan vill
med sin öppna mun.
Det är omöjligt att ställa sig bredvid den, att ställa sig eller den åt sidan.
Trär ett ämbar över diktens fula huvud.
*
Förenklandet, om det bara vore sällsynt och vackert.
*
Försvinnandet, om det bara vore utan åverkan.
* Poemas pertenecientes a Överlevorna (Sobrevidas, 2018).

Traducción al español de Andrea Castro
Me han tocado abierto
han extraído reorganizado mi naturaleza
eximido a un forastero de extinguirse
originado una enfermedad prolongada
Como si voluntariamente hubiera donado
mi tejido silente a estas células
violentas prestándome a ser nave nodriza
huésped para el final y la destrucción
Rayos de dolor profundo en la oscuridad
del tejido conjuntivo el no sueño la ansiedad dispersándose
cargar la desolación en el blando
interior dejar que la enfermedad brille
sin mesura
Piel intacta auscultación sin anomalías abdomen
blando e indoloro realiza ecografía transvaginal ovarium
agrandado secreción color sangre vía en pliegue del codo
abre por encima de cava y aorta pequeña formación amarillenta
rodeada de una cicatriz estrellada por la salida de la vena ovárica
hacia la vena renal izquierda alguien que canta identifica
el nervus femoralis vaciamiento pélvico ganglios
paraaortales ingresa y procede con la disección
mamá que grita soplo en la arteria
ilíaca externa grácil tuba después corta
el ligamento ovárico moviliza la vejiga hacia caudal
“hollín negro de la boca” las estructuras se depositan
en una bolsa separada abre la vagina por parte frontal
corta la muestra arranca los pétalos
los esparce sobre el suelo
Células muertas circulando con disimulo
entre tamices aún no desgarrados
ocluidos hacia florecimientos metastásicos
como corales revueltos arrecifes mutantes
secuencias heredadas genomas manipulados
raídas retozonas esquirlas de plancton
Veo la imagen de mi útero
trompa rota aura de sangre derramada
el ovario pequeña ámpula pulida
descansando sobre el papel quirúrgico blanqueado
Despierto con una larga herida
junto a mí en la cama
creciendo invasora quiero devolverle
el dolor efectuar una subjetiva
deformación de las cosas
El infierno es algo
que se lleva dentro una roja melancolía
la certeza de en cualquier momento
brotar
Parálisis inducida no dejar que los tumores crezcan
envuelta en segmentos viscosos de fascia
dirigir mis manos sordomudas hacia la placenta
ondulante amarilla y venosa junto a un sol cálido
con nutrientes chupar el cordón umbilical
de un azul fulgurante resbaloso como una tripa
Ven la luz es prodigiosa
respira como una carne encendida
De har tagit i mig öppnat upp
skurit loss ombildat min natur
skonat en ovidkommande från att släckas ut
påbörjat en utdragen sjukdom
Som om jag frivilligt donerat
min tigande vävnad till dessa vålds-
celler upplåtit mig som moderskepp
värddjur för slutspel och destruction
Värkstrålar djupt ur bindvävens
mörker osömnen oron uppsprickande
bära ödsligheten på den mjuka
insidan låta sjukdomen skimra
utan proportion
Hel hudkostym inga hörbara bi- eller blåsljud buk
mjuk och oöm utför transvaginalt ultraljud förstorat
ovarium blodfärgad vätska rosa in vänster armveck
öppnar ovan cava och aorta liten guldpigmenterad härd
omgiven av stjärnformat ärr förbi avgång vena ovarica
upp mot vänster njurven någon som sjunger identifierar
nervus femoralis utrymning av pelvina paraaortala
lymfkörtlar kommer in och fortsätter dissektionen
mamma som ropar pipande ljud arteria
iliaca externa gracil tuba delar sedan
av ovarialstjälken skjuter ner blåsan
”svart sot ur munnen” strukturer läggs
i separat påse öppnar vagina på framsidan
delar av preparatet rycker loss kronbladen
sprider dem över golvet
Döda celler omärkligt cirkulerande
bland ännu obriserade slutna
silar mellan koralliskt svallande
metastasblomningar muterade rev
nedärvda sekvenser manipulerade genomer
skämda lekande små plankton
Ser bilden av min livmoder
äggledare söndrig utfluten blodaura
äggstocken liten blank blåsa
fallen i vila på klorblek kirurgpapp
Vaknar upp med ett långt sår
bredvid mig i sängen
invasivt växande vill göra
ont tillbaka utföra en subjektiv
vanställning av tingen
Helvetet är något
man bär inuti en röd melankoli
vetskapen att när som helst
slå ut
Försatt i paralys inte låta tumörerna växa
omsluten av muskelhöljets viskösa segment
rikta mina dövstumma händer mot placentan
böljande gul och ådrad intill varm sol
med näring suga på den blå lysande
navelsträngen hal och tarmlik
Kom ljuset är underbart
andas som ett levande kött
* Poemas pertenecientes a Roja melancolía (2022).
Traducción y prólogo de María Gabriela Raidé y Siri Björkström
El Periódico de Poesía agradece al sello Kriller71 la reproducción de los siguientes fragmentos de Trado (2024).
Athena Farrokhzad y Svetlana Cârstean se conocieron en 2012 durante un taller de traducción de poesía en Estocolmo. La afinidad personal y literaria que descubrieron entonces las llevó a traducirse mutuamente. Aunque con una peculiaridad: ni Cârstean sabe sueco ni Farrokhzad sabe rumano. Así, el proceso de traducción —apoyado en diccionarios y terceras lenguas— tuvo que convertirse en un nuevo proceso de creación conjunta. Como una ampliación natural de ese diálogo inicial entre traductoras que avanzan a tientas, pero tomadas de la mano, surge Trado, libro donde cada una explora la obra y el imaginario de su compañera, las correspondencias, los límites y la complejidad de la traducción. Así, Trado se despliega como un tríptico que incluye tres libros diferentes: poemas de Athena Farrokhzad alrededor de la obra de Cârstean, poemas de Svetlana Cârstean alrededor de la obra de Farrokhzad y, como cierre, un ensayo lírico escrito a cuatro manos sobre la traición, la traducción, la escritura y el amor donde no sólo se funden las voces de ambas sino la de una larga lista de pensadores y escritores. “Salimos del silencio que habla. Traicionamos el pacto de silencio. Escribimos para poder seguir calladas mientras hablamos. Traducimos para definir el lugar exacto del silencio”.
►
Svetlana me dijo: me convertí en adulta con mis poemas. Me enseñaron acerca de las personas y a éstas les enseñé acerca de la poesía. Les enseñé a sumergirse en sus propios comienzos. Les enseñé que el sol nunca se pone, sino que es la tierra la que gira la cara. Me enseñaron que el recuerdo duele, sin importar dónde toquemos. Que hay cosas de mi vida que no les interesan, aunque para mí sean todo. Que entre el ayer y el mañana hay un espacio, como entre el armario y la pared. Que la mujer que se pierde en el poema siempre es mi madre, sentada entre los versos, llorando.
Yo le dije: creo que en tus poemas podría encontrar un lugar.
►
Yo le dije: tengo que escribir como si tuviera a mi alcance la palabra que puede resarcirnos. Tengo que seguir el poema hasta su abismo para descubrir su superficie, debe estar vestido en su capullo.
Svetlana me dijo: antes del capullo no hay poema. El poema recién nace cuando se lo quitas y, pensando que recubrías la nada, encuentras que repta algo que te revuelve las entrañas.
Svetlana me dijo: cuando un poema nace, las palabras y tú os descubrís a la vez.
►
Svetlana me dijo: de donde venimos, callamos para hablar. Elegimos el poema porque hasta las piedras envidian nuestro silencio. Elegimos el poema para quedarnos mudas mientras hablamos. Elegimos el poema porque barre sus rastros con el mismo gesto con que los deja. Elegimos el poema porque la concentración se parece al dolor. Elegimos el poema porque el sol de la justicia está alto en el cielo. Elegimos el poema porque hay sombras sin amarras.
Yo le dije: elegimos el poema para recordar el lugar donde empieza el olvido.
►
Cuando nos encontramos
nuestras madres también organizan una reunión.
La madre de Athena dice
incluso las hijas más insufribles llaman a sus madres
día por medio
en el momento adecuado.
Mi madre dice
incluso las peores hijas perdonan algún día
a sus madres
por sus defectos.
Incluso las madres que nunca se animaron a
secar las lágrimas
de las mejillas de sus hijas
deben
tener los ojos bien abiertos para ver
su ascenso y su caída.
Olvidadlo todo, hijas ingratas
nacidas al final de las viejas revoluciones.
Quemad las memorias y recuerdos
de lo que no vivisteis
de lo que no se hablaba con vosotras
de lo que se hablaba siempre con vosotras.
Quemad vuestras memorias
y las nuestras.
Llenad los cubos de basura
con la ceniza
y no contéis nada más.
La madre de Athena dice
incluso las madres más cariñosas se cansan de
escuchar a sus hijas hablar.
Mi madre dice
incluso las madres que planchan y lavan sin descanso
tienen derecho a
pedirles silencio a sus hijas.
Sobre todo ellas.
Cuando nos sentamos enfrentadas
en un restaurant indio al Norte
elogiamos el azafrán
y todo lo que desconocemos
también nuestros padres se sientan enfrentados
tienen tanto que recordar.
El padre de Athena dice
incluso los padres que hacen la revolución tienen derecho
a morir infelices.
Mi padre dice
incluso los padres sin revolución tienen derecho
a morir infelices.
La inutilidad de quedarse mudos.
La inutilidad de hablar.
La inutilidad de escribir.
El corazón explota justo cuando no lo esperamos.
Incluso nuestras hijas escritoras
son incapaces de decirnos algo útil sobre el corazón.
►
Olvídate de las caricias, me dice él
Olvídatelas
deja de gritarme al oído
esas palabras son armas
que sabes manejar
el oído es el último sentido
en desaparecer cuando uno muere
quien no es bienvenido en ningún hogar
no es de nadie
quien no es llamado por su nombre
es olvidado
quien no es acariciado no existe.
►
Traducir como excusa para escribir.
Escribir como excusa para amar.
Amar como excusa para traicionar.
Traicionar como excusa para traducir.
►
La escritura empieza con el deseo de traicionar.
Nuestra primera conversación fue sobre la traición. En la cocina, empezamos a hablar de la experiencia compartida de traicionar la herencia familiar. La traición estaba ahí como el núcleo de nuestra escritura. Un núcleo a veces oculto, y a veces, visible. Lo sentíamos entre los dedos cuando conversábamos, cuando leíamos, cuando traducíamos.
A pesar de venir de dos países distintos, a pesar de tener dos lenguas distintas, compartíamos la prohibición de hablar. La prohibición de descubrir las condiciones del pasado. La prohibición de contárselo a un otro. Y como consecuencia de esta prohibición, el deseo de violarla. El deseo de traicionar el pacto de silencio. Y como consecuencia de este deseo, la escritura.
El amor entre nosotras nació cuando nos reconocimos como hermanas en la traición.
►
¿Cómo traducir a la otra sin hablar su lengua?
Buscamos una palabra en el espacio entre nuestras lenguas. Una tercera lengua ocupa este espacio. Una lengua que no es la lengua materna de nadie. Una lengua que es tierra de nadie en el trabajo que compartimos. Lengua de nadie. Buscamos una palabra que se encuentre lo más cerca posible de la palabra original. Tenemos que esclarecer el grupo sanguíneo, el caudal, el curso de los glóbulos. Antes que nada tenemos que esclarecer el verbo. El verbo que permanece oculto, que todavía no quiere ser expuesto. Tenemos que errar por todas partes para cazar el verbo. La palabra destacada es marchar. Es una palabra militar, una palabra para la guerra. Y de repente todo se conecta. Descubrimos que está relacionada con todas las otras palabras. Nos convencemos de que el verbo que buscamos está en el texto meta. Estamos tan convencidas que incluso cambiamos el verbo en el texto fuente. Ahora el texto marcha en todos los idiomas.
La secuencia de hechos fue reordenada.
La escritura y la traducción siguen cambiando de lugar.
Versión al español de Petronella Zetterlund
La luz de verano que agoniza cae como un crespón diminutivo a través del ramaje de los abedules; el velo fino de la desesperación sublime del manto de la nube lingüística; una nube frágil de extinción entre el polen de los dientes de león que flota en el aire. Y el goce de estar enfermo de mortalidad indiferente. Lo dicho está no dicho, pero se ha realizado. Sólo las banalidades más atroces se realizan. Es tu habla. En ésta viene incluido el silencio. Como si a alguien le importara. Ni mucho menos a ti. Tu vida es un puto chiste ridículo. No te ríes. Pero los demás se ríen de tu figura. Me despierto. Es de noche. Es en medio de la noche, la hora del lobo. Me despierto. Es temprano. Es tarde. Estoy acostado en la cama. Respiro. Siento que respiro. Que el cuerpo respira. Desde adentro de sí mismo. Los pulmones. El corazón. Aun así, jamás puedo saber con certeza, si estoy vivo o muerto. El pasaje de la muerte podría parecerse idéntico. Jadeo. El cuerpo jadea. Primero pienso que el sueño delicado y parcial se haya interrumpido porque el cuerpo está viviendo un último infarto cortante; pero parece que no es el caso; no experimento ningún dolor físico en particular. No creo… Siento (¿no es así?) cómo el corazón palpita dentro del cuerpo, en el pecho, detrás del esternón. Palpita con intensidad, pero de alguna manera con irregularidad. Como si tosiera. Giro la cabeza y miro el reloj sobre la mesita. Escucho el tic tac suave, suave, como hacia adentro, hacia allá, escapándose. ¿O me estoy imaginando? En la penumbra de la habitación veo el segundero que gira y gira. De repente me parece que me estoy derramando en una forma de demencia obsesiva. Que los segundos, incesantemente, se pierden. El segundero que gira precipitadamente, encerrado en la esfera del reloj, detrás de la mica sucia y rallada, como un grito ahogado. Como una locura silenciosa y resignada, encadenado a su propio eje, u ombligo. Escucho mi propia respiración. Hay algo parecido a un silbido en ella. Un gemido quejumbroso de baja frecuencia. Como si el aire que se inhala y se exhala se estuviera lastimando con algo, algún tipo de borde cortante. O un ser borroso, un ente (una forma gaseosa), el cual se encuentra en el subsuelo, herido y enterrado en vida. Pero yo respiro. El estómago se eleva y se baja silenciosamente por debajo del edredón. Dialécticamente, como si fuera al mismo tiempo un fuelle que suspira profundo y un animal durmiendo indiferentemente en una hibernación eludida. Giro la cabeza hacia el otro lado y miro a mi esposa, quien aún está dormida. Veo que se ha enroscado, como si el cuerpo instintivamente hubiera intentado formarse contra una pesadilla. Me levanto con cuidado, lo más sigilosamente que puedo. El edredón cruje, como una hoja de papel que se estruja. Atravieso el silencioso departamento, el cual parece estar a la sombra onírica extraña e indiferente de un amanecer gris: sin objetos. Me siento en el váter, intento evacuar un intestino lento, hinchado. Probablemente un tumor interior pudriéndose, pienso de rutina. O un engendro muerto que se haya quedado allí dentro, en las cavidades, en su sarcófago de calor febril, imposible de expulsar. Donde la existencia sucumbe, se habla. Eso se dice. Como si no conociéramos ningún fin. No puedes devolver el silencio. No hay punto final. Es una espera más allá de la muerte. Ahí se sigue hablando. Se sigue hablando cada vez más. Pero no del silencio. Porque el callar se tradujo al habla. Al sonido de lo vivo. Vida prosigue. La vida prosigue. Las vidas prosiguen. En todas partes. Incesantemente. Así es la única forma de la muerte. La poesía, en el intermedio, materia oscilante sin hogar. De ahí que pueda sobrevivir a su propio zoembiente letárgico. Una voz desde la oscuridad de la muerte. Una. De la nada. Hablando. Sonando. Chasqueando. Transformando la oscuridad de la muerte en la oscuridad del silencio y en silencio y abismo. Desde el cual inmediatamente surge una nueva habla. Que vuelve a transformar cierto descanso en labor fonética.
Sensommarljuset faller som en diminutiv sorgslöja genom björkarnas lövverk; ett tunt flor av språkmolnmantelns sublima förtvivlan; ett skirt moln av förgängelse bland omkringsvävande maskrospollen. Och njutningen att vara sjuk av dödlighet utan skillnad. Sagt är osagt men verkställt. Bara de mest ohyggliga banaliteterna verkställs. Det är ditt tal. Däri ingår tigandet. Som om nån brydde sig. Allra minst du själv. Ditt liv är ett löjligt jävla skämt. Du skrattar inte. Men andra skrattar åt din figur. Jag vaknar. Det är natt. Det är mitt i natten, i vargtimmen. Jag vaknar. Det är tidigt. Det är sent. Jag ligger i sängen. Jag andas. Jag känner att jag andas. Att kroppen andas. Inifrån sig självt. Lungorna. Hjärtat. Men jag kan ändå aldrig riktigt säkert veta om jag är vid liv eller inte. Dödens passage skulle kunna te sig identiskt. Jag flämtar till. Kroppen flämtar till. Tänker först att den bräckliga och fläckvisa sömnen avbrutits för att kroppen genomgår en sista genomskärande infarkt; men så tycks det inte vara; jag erfar ingen särskild fysisk smärta. Jag tror inte det… Känner (väl ändå?) hur hjärtat slår inne i kroppen, i bröstkorgen, bakom bröstbenet. Det slår intensivt, fast på nåt vis ojämnt. Som om det hostar. Jag vrider på huvudet och tittar på nattduksbordets väckarklocka. Hör hur den tickar tyst, tyst, liksom inåt, bort, undan. Eller inbillar jag mig? Sekundvisaren, ser jag i sovrummets dunkel, går runt, runt. Tycks mig plötsligt flyta ut i ett sorts fixerat vansinne. Att sekunderna oavlåtligt går förlorade. Sekundvisaren som rusar runt, inspärrad i urtavlan, bakom det smutsrepiga plastglaset, som i ett nedtystat skrik. Som tyst resignerad galenskap, fastkedjad vid sin egen axel, eller navel. Jag hör den egna andningen. Det är som ett pip i den. Ett klagande, lågfrekvent pipande. Som att in- och utandningsluften skär sig på någonting, en skarp flik av något slag. Eller en diffus varelse, ett väsen, en gasform, som befinner sig i underjorden, blivit skadat och levande begravt. Men jag andas. Magen höjer och sänker sig ljudlöst under täcket. Som en på en och samma dialektiska gång tungt suckande bälg och likgiltigt sovande djur i undandragen dvala. Jag vrider på huvudet åt andra hållet och tittar på min fru, som alltjämt sover. Hon har krupit ihop, ser jag, som om kroppen instinktivt försökt formera sig mot en mardröm. Jag reser mig försiktigt upp, så tyst som möjligt. Täcket frasar, likt ett pappersark som knycklas ihop. Går genom den tysta lägenheten, som ter sig som i en grå dagers främmande och likgiltiga drömskugga, utan objekt. Sätter mig på toaletten, försöker tömma en trög, uppsvälld tarm. Nog en inre ruttet jäsande tumör, tänker jag rutinmässigt. Eller att ett dött missfoster blivit kvar där inne, i kaviteterna, i sin febrigt tempererade sarkofag, omöjligt att krysta ut. Där existensen går under talas det. Det sägs så. Som inte vet av något slut. Du kan inte lämna tillbaka tigandet. Ingen ändpunkt. Det är en väntan bortom döden. Då talas det vidare. Än mer vidare. Men inte om tigandet. Eftersom tigandet översattes till talande. Till levandets läten. Liv pågår. Livet pågår. Liven pågår. Överallt. Oavbrutet. Just så äro dödens enda form. Dikten däremellan oscillerande materia utan hemvist. Därför kan den överleva i sin letargiska zoembiens. En stämma ur dödens mörker. En. Av inget. Talande. Ljudande. Smackande. Omvandlar dödens mörker till tigandets mörker och tystnad och svalg. Varur det omedelbums stiger nytt tal. Som omvandlar viss vila till oavbrutet fonetiskt arbete igen.

Versiones de Petronella Zetterlund
Lo que sé:
Mi tatarabuela era comadrona. Lavaba sus manos, se ponía una bata limpia, se persignaba e iba a quien la había llamado. Ayudaba a la vida entrar a la vida.
Tenía las manos más limpias, más pulcras, que jamás había visto, decía mi abuela.
Juntos fueron al canal de los barcos de vapor, el cura y ella. El barco a Hangö ya había zarpado y el canal estaba vacío. El cura le dio un palo. Pisó un témpano y con el palo se hacía avanzar. Al llegar al otro lado, levantó la mano para hacerle una seña y siguió su camino por el paisaje extendido.
Lo que me imagino:
Ella llegaba a la orilla. Alguien la espera en un bote de remos al borde del hielo. Reman entre el borde del hielo y la orilla. Tocan la puerta. Entran en la cabaña. Ella pregunta por toallas limpias y agua hervida, y pregunta cuánto tiempo llevan los dolores. A partir de una hora más o menos habría una nueva vida en esta vida.
Det här vet jag:
Min mormors mormor var jordemor. Hon tvättade sina händer, tog på sig ett rent förkläde, välsignade sig och gick till dem som kallat på henne. Hon hjälpte livet till livet.
Hon hade de renaste, prydligaste händer jag någonsin sett, sa min mormor.
De gick ut till ångbåtsrännan tillsammans, hon och prästen. Båten till Hangö hade redan åkt och rännan var öppen. Prästen gav henne en käpp. Hon steg på ett isflak och stakade iväg. När hon kommit över till andra sidan lyfte hon handen mot honom och gick vidare över vidderna.
Det här föreställer jag mig:
Hon kom mot land. Någon mötte henne i en roddbåt vid iskanten. De rodde mellan iskant och land. De knackade på. Steg in i stugan. Hon bad om rena handdukar och kokande vatten, och hörde sig for hur länge smärtorna pågått. Någon timme senare fanns ett nytt liv i livet.
Lo que sé:
Durante una tormenta fuera de Wärtsilä, mi bisabuelo se extravió esquiando. Se perdió en la cueva grande de una osa. En defensa propia disparó a la osa confundida, recién despierta. A los pequeños oseznos se los llevó.
Los daba de comer con una botella. Fueron mis amigos de juego hasta que empezaron a trepar las cortinas, decía mi abuelo.
Lo que me imagino:
Los oseznos brincaban como cachorros. Sacudían sus cabecitas de oso con pequeños palitos en los hocicos. Con un adiós lleno de lágrimas fueron puestos en libertad. Jamás los olvidaremos, decía la gente. Todas las primaveras regresaban. Donde una vez brincaron, ahora hay un camino por donde todos los años se mueven los osos.
Det här vet jag:
Min farfars far skidade vilse i ett oväder utanför Wärtsilä. Han förirrade sig in i ett björnide stort som en grotta. I självförsvar sköt han den förvirrade, yrvakna björnhonan. De små ungarna tog han med sig hem.
De matades med flaska. De var mina lekkamrater tills de började klättra i gardinerna, sa min farfar.
Det här föreställer jag mig:
Björnungarna skuttade runt som hundvalpar. Skakade på sina små björnhuvuden med pinnar i munnarna. Under tårdrypande farväl släpptes de ut i det fria. Vi ska aldrig glömma er, sa människorna. Varje vår kom de tillbaka. Där de en gång skuttade, löper nu ett stråk där björnar rör sig varje år.
Lo que sé:
El hermano de mi abuelo era leñador. Se fue antes de que naciera mi abuelo. A América y después a Canada. Con el acento en la a de en medio. Mi abuelo siempre lo pronunciaba así.
Este escritorio era de mi hermano, decía mi abuelo. Me dio la tarea de guardarlo hasta que regresara. Nunca regresó.
Mi abuelo era el menor de diez hermanos. El hermano de mi abuelo era el mayor. Murió por culpa del alcohol a una temprana edad. Nadie sabe más que eso. Mi abuelo no tomaba. Jamás se conocieron, pero mi abuelo se quedó toda la vida con el escritorio.
Lo que me imagino:
Lleno de esperanza partió de Närpes para conocer el mundo. Hacia una nueva vida y la promesa del éxito. Tras varias semanas, llegaron. Tomen, reciban esta tierra. Desbrócenla, construyan una vida. Aquí hay mucho dinero, las oportunidades son infinitas.
Det här vet jag:
Min morfars bror var skogshuggare. Han reste iväg före min morfar föddes. Till Amerika och vidare till Kanada. Med betoning på det mittersta a:et. Min morfar uttalade det alltid så.
Den här sekretären var min brors, sa min morfar. Jag fick uppgiften att förvara den tills han återvände. Han återvände aldrig.
Min morfar var det yngsta syskonet av tio. Min morfars bror var äldst. Han dog en alkoholrelaterad död i ung ålder. Mer än så vet ingen. Min morfar var nykterist. De träffades aldrig men morfar behöll sekretären hela sitt liv.
Det här föreställer jag mig:
Hoppfull gav han sig iväg från Närpes och ut i världen. Mot det nya livet och löftet om lycka. Efter flera veckor kom de fram. Här, ni får den här marken. Röj den, bygg upp ett liv. Här finns stora pengar, möjligheterna är oändliga.
Lo que sé:
Mi bisabuelo tenía escleróticas blancas, y tenía una tostadora de café exitosa en Viborg. He visto un retrato dibujado y una lata de café.
Tuvimos que dejar nuestra casa sin previo aviso, decía mi abuela. Tenía doce años y creía que pronto regresaríamos. Con el paso del tiempo comprendí que no había adónde regresar. A veces pienso en los retratos que colgaban en nuestra casa. Mis tatarabuelas y tatarabuelos. Me acuerdo de los rostros, pero no de las personas.
Lo que me imagino:
Una casa amarilla repellada, un patio con grava y olor a café. Alarma aérea y evacuación. Un viaje en coche a un lugar más seguro, mi abuela y su hermano en el asiento de atrás. Cómo ella piensa que a pesar de todo algún día podrá volver, aunque fuera dentro de setenta años.
Det här vet jag:
Min farmors far hade blåa ögonvitor och ett framgångsrikt kafferosteri i Viborg. Jag har sett ett tecknat porträtt och en kaffeburk i plåt.
Vi tvingades lämna vårt hem utan förvarning, sa min farmor. Jag var tolv år och trodde att vi snart skulle återvända. Småningom förstod jag att det inte fanns något att återvända till. Ibland tänker jag på porträtten som hängde i vårt hem. Mina anmödrar och förfäder. Jag kommer ihåg ansiktena men minns inte personerna.
Det här föreställer jag mig:
Ett gulrappat tegelhus, en grusgård och kaffedoft. Ett flyglarm och en evakuering. En bilfärd till tryggare trakter, min farmor och hennes bror i baksätet. Hur hon tänker att hon ändå en dag kommer att få åka tillbaka, om det så är om sjuttio år.
Nadie habla de los muertos,
y los muertos ni siquiera hablan. Aun así, dicen tantas cosas. Me convencen de cosas, de eso estoy convencida. Lo que decía cuando vivían, cuando estaban vivos. Me acuerdo de lo que decían, pero no de sus voces.
Ingen pratar om de döda,
och de döda pratar inte alls. Ändå säger de så mycket. De intalar mig saker och ting, det intalar jag mig. Sådant de sa när de levde, när de var levande. Jag kommer ihåg vad de sa men minns inte deras röster.
Versiones al español de Petronella Zetterlund
corten aquí
sustituyan estos
tiempos riesgosos
mi mirada barata
mis gustos baratos
me toca sudar en confusión
me toca sudar en confusión
puedo permitirme blofear a todos
puedo permitirme cruzar el río nadando con un cuchillo
puedo permitirme blofear a todos
puedo permitirme cruzar el río nadando con un cuchillo
puedo permitirme gritar mis fórmulas
son fórmulas muy hermosas
puedo permitirme blofear a todos
puedo permitirme cruzar el río nadando con un cuchillo
bryt här
ersätt denna
riskfyllda tid
min billiga blick
mitt billiga nöje
får svettas förvirring
får svettas förvirring
har råd att bluffa er alla
har råd att simma med en kniv över älven
har råd att bluffa er alla
har råd att simma med en kniv över älven
har råd att ropa ut mina formler
det är så fina formler
har råd att bluffa er alla
har råd att simma med en kniv över älven
tengo varios amigos sospechosos
un país que no quiere que yo regrese
mis amigos sospechosos
me dan los regalos más bellos
quiero ponerme unas alas
atravesar un invernadero tropical
pensamientos cambiados
resistencia y vaho
todos estamos saludables
compartimos nuestra salud
pensamientos cambiados
resistencia y vaho
todos estamos saludables
compartimos nuestra salud
jag har många misstänkta vänner
ett land som inte välkomnar mig tillbaka
mina misstänkta vänner
ger mig de vackraste gåvor
jag vill sätta på mig vingar
gå genom ett tropiskt växthus
ändrade tankar
motstånd och imma
vi är alla friska
vi delar varandras hälsa
ändrade tankar
motstånd och imma
vi är alla friska
vi delar varandras hälsa
cristales desenfrenados
no me hablan ya
cristales desenfrenados
no me hablan a mí
mi maldito deseo
mi maldito talento
skenande kristaller
talar inte längre till mig
skenande kristaller
talar förbi mig
min jävla drift
min jävla talang
esplendor loco
trastorno reluciente
vansinnig glans
blanka rubbning
todo lo que quemamos sin poder vigilarlo
allt vi bränner och inte hinner vakta
* Poemas pertenecientes a Min totala njutning (Mi placer total, 2022), libro de poemas basado en una obra performática que Mårs realizó en colaboración con el Lilith Performance Studio (Malmö), Suecia.
Traducción al español de Azucena Castro
El material presentado es una selección de traducciones inéditas del poema extenso Antropoceno. Verso para una nueva época / Antropocen. Dikt för en ny epok, del poeta y periodista medioambiental sueco Jonas Gren. El libro se publicó en 2016 y se reeditó en 2022. Esta obra es un poema-libro que explora la época geológica denominada Antropoceno, desde las herramientas de la palabra poética y la expresión lírica.
Los siguientes fragmentos constituyen una muestra de la traducción en curso del conjunto de Gren. Actualmente realizo la labor de traducción con apoyo de una beca del Consejo de Cultura Sueco (Kulturrådet), en colaboración con la iniciativa Petzetera de la traductora Petronella Zetterlund. Esta selección configura interconexiones entre humanos, bacterias, microorganismos y plantas, e invita a revisar críticamente y desde la poesía las creaciones humanas, estableciendo un puente entre la creación poética, la biología y la geología en nuestra época de emergencia planetaria.
—Azucena Castro
Las ballenas Creo
en las ballenas Sobre el banco de crustáceos
La cadena entre
el fondo del mar profundo y
las floculantes plumas fecales de las ballenas
Transfusión de nutrientes
Fertilización mortífera de los bancos de peces
Creo
en el ranúnculo glaciar y el cauce del río de primavera
El sol de mayo y los testigos junto a la corriente del agua
En las periodicidades y los cánticos a la luna
Jabalíes horas antes de la luz.
Creo en
la polilla
entre la grava en la cima de las montañas
donde el oso pardo escarba de hambre
La reserva de grasa La hibernación
Creo en entrar en la mañana cuando el pie se vuelva barro
En el retazo en los humanos
Tercer lado de la arena del desierto
La cría de la grulla en la mano
Las piernas más delgadas que uñas
Valarna Jag tror
på valarna På krillstimmen
Kedjan mellan
djuphavsbottnen och valarnas
plymer av avföring
Överföring av näring
Dödens gödande av stim
Jag tror
på isranunkel och vårflod
Majsol och vittnen intill fors
På växlingar och månesång
Vildvin timmarna före ljuset
Tror på
nattfjärilen
i stenskravlet på bergstoppen
där grizzlybjörnen rotar i hunger
Fettreserven Vinteridet
Tror på att träda in i morgonen när foten blir lera
På stuvbiten i människor
Tredje sidan av ökensanden
Tranungen i handen
Benen tunnare än naglar
Dulzura para la vida ciega
La gordioida Parasitariamente
viviendo dentro
de la langosta
Toda esta oscuridad
El feto estéril
Aún sin bañar
en las olas microbianas del Excremento
de los Besos de la vagina
La vida sombría La resistencia
Los extremófilos en el fondo de la Fosa de las Marianas
En las cuevas del ácido sulfúrico
En la catástrofe del Pérmico
Viven entidades oscuras en nosotros
Ömhet för blindliv
Tagelmasken Parasitiskt
levande inuti
gräshoppan
Allt detta mörker
Det sterila fostret
ännu inte badat
i slidans Kyssarnas
Avföringens Mikrobvågor
Dunkellivet Resistensen
Extremofilerna på Marianergravens botten
I svavelsyrans grottor
I permkatastrofen
Det bor mörkervarelser i oss
Por la mañana
Una sesión espiritista para el aire
Lo histórico
en el aliento de cada vida
Abedul de nubes y sol
Oxígeno y la posibilidad del aliento
Sentarse en un círculo
con los microbios
El aire Niños de cianobacterias
Racimos de estromatolitos
Los compositores de la atmósfera
El coral de oxígeno Carbón y nitrógeno
El fragmento del que vive mi dermis de cuero
Om morgonen
En seans för luften
Det historiska
i varje livs andning
Björk av moln och sol
Syre och andetags möjlighet
Att sitta i ring
med mikroberna
Luften Barn av cyanobakterier
Kluster av stromatoliter
Atmosfärens kompositörer
Koralen av syre Kol och kväve
Stycket min läderhud lever av
Comienza con las goteras en el techo Agua
filtrándose como una sublevación Aterriza
en bustos de caliza Acuarelas Fluye
a través de libreros y discos duros Cuadernos de música
y planos de diseño Las comunidades de microbios
entran marchando Buen día Ahora estamos aquí Todos
Las bellas artes serán invadidas
Pero antes de eso
Antes de que las procariotas
las amebas y el moho
dominen la bolsa y las galerías
Antes de que los gusanos penetren comiéndose
las residencias y oficinas Y las caminatas en los malecones
erosionen en el lago Las vitrinas refrigeradas
se llenen de agua y Comida de pato Donde las culebras
naden Mientras el oso pardo
llame a las mariposas
entre las carpetas Y los camarones
crezcan en la Torre Trump
Mientras
las garrapatas se aferren a los alces nórdicos
Y los corales brillen como hileras de dientes
Mientras los salvelinus se escapen a los lucios europeos
Y los osos entren en eterna hibernación
Mientras las arañas lluevan hacia un destino
en Krakatoa y el crustáceo
Busque asilo entre los autos eléctricos Esquivando
las ballenas Mientras los estúrnidos sean imitados
en el brillo de los gusanos de luz Y las grullas
corran a lo largo de lodosas carreteras Los acentores
sigan el límite arbóreo en la cuesta Mientras
los gordiáseos busquen langostas
entre los corderos
en Trafalgar Square
Antes de que los elefantes se extingan
Antes de que las ranas se extingan
Mientras
los cuervos se amontonan entre los mosquitos
y los caballos en las salas de exposición Y las grajillas
hablen con los tejones
en carcasas de avión Donde viven los abejorros
y cuelgan los murciélagos
en espera de la noche
Mientras los leminos sigan
los senderos primitivos Y los grillos
despierten en el calor del verano tardío
La hormiga roja trabaje duro en el viento invernal
Y el himenóptero se meta dentro de la arena
El águila persiga zánganos
Y el extremófilo despierte del hielo profundo
Mientras los bisontes pasten
en los bosques de Blekinge En el grito de la paloma
Y los jabalíes anden en puntas de pie sobre pisos reverberantes
Mientras las medusas
alcancen el dominio de los mares
Antes de eso
Los humanos serán en hidrógeno y luz
*
Las bellas artes se harán polvo
Quemadas por un sol moribundo
Pero antes de que el polvo arda Antes
de que se esparzan por un vacío helado
Los seres vivos serán impulsados
Por un tejido que se tensiona
Contra la ardiente estrella
Contra la muerte como vida
Y antes de que ardamos
Precisamente porque arde
Los platos humearán
Papas y vino
Y antes de que ardamos
Precisamente porque arde
Las narices se encontrarán
Manos y piel
Y antes de que ardamos
Precisamente porque arde
La quietud será
Un lugar dentro
Y antes de que ardamos
Precisamente porque arde
Los lugares se encontrarán
Como pies en las uvas
Y antes de que ardamos
Precisamente porque arde
Los pies pisarán
Y el habla sucederá
Y mientras arda
Precisamente porque arde
La luz pasará
Por estomas
Y mientras arda
Precisamente porque arde
Los rayos se mezclarán
Con agua volviéndose aire
Y mientras arda
Precisamente porque arde
Los tallos se partirán
En el espacio de los estómagos
Y mientras arda
Precisamente porque arde
Las células nacerán
Y las criaturas serán
Y mientras se formen
Precisamente porque se forman
Las células se dividirán
En la resistencia de la vida
Det börjar med läckorna i taket Insipprande
vatten som uppviglare Landar
på kalkstensbyster Akvaraller Rinner
genom bokhyllor och hårddiskar Nothäften
och ritningar Mikrobsamhällena
tågar in Goddag Nu är vi här Allesamman
De sköna konsterna ska invaderas
Men innan dess
Innan prokaryoterna
amöborna och möglen
tar över börshus och gallerier
Innan maskarna äter sig upp genom
boningshus och kontor Och strandpromenaderna
eroderar i sjön Kyldiskarna
fylls med vatten och andmat Där ormarna
simmar Medan grizzlybjörnen
ropar efter fjärilar
mellan pärmarna Och räkorna
växer till sig i Trump Tower
Medan
fästingarna biter sig fast i de nordliga älgarna
Och korallreven lyser som tandrader
Medan rödingarna rymmer till gäddorna
Och björndjuren går i evig dvala
Medan spindlarna regnar mot ett öde
Krakatau Och krillynglen
söker skydd mellan elbilarna Undan
valarna Medan stararna härmas
i skenet från lysmasken Och tranorna
springer längs leriga landsvägar Järnsparvarna
följer trädgränsen uppåt Medan
tagelmasken letar gräshoppor
bland fåren
på Trafalgar Square
Innan elefanterna försvinner
Innan grodorna försvinner
Medan
kajorna flockas bland myggorna
och hästarna i mässhallar Och kråkorna
pratar med grävlingarna
i flygplansskelett Där humlorna bor
Och fladdermössen hänger
i väntan på natten
Medan lämlarna följer
de uråldiga stigarna Och syrsorna
vaknar i sensommarhettan
Skogsmyran släpar i höstvinden
Läppstekeln kryper ner i sanden
Örnen jagar drönare
Och extremofilen vaknar ur isdjupet
Medan visenterna betar
i de blekingska skogarna I duvans rop
Och vildsvinen trippar över ekande golv
Medan maneterna
når herravälde i haven
Innan dess
Ska människorna finnas i väte och ljus
*
De fria konsterna ska förvandlas till stoft
Förbrännas av en döende sol
Men innan stoftet brinner Innan
det sprids i vakuum av köld
Ska levande drivas
Av vävnad som spänns
Mot glödande stjärnan
Mot döden som liv
Och innan vi brinner
Just för att det brinner
Ska tallrikar ryka
Potatis och vin
Och innan vi brinner
Just för att det brinner
Ska näsorna mötas
Händer och hud
Och innan vi brinner
Just för att det brinner
Ska stillheten finnas
En ort inuti
Och innan vi brinner
Just för att det brinner
Ska orterna mötas
Som fötter i druvor
Och innan vi brinner
Just för att det brinner
Ska fötterna trampa
Och talet ta plats
Och medan det brinner
Just för att det brinner
Ska ljuset passera
I klyvöppningar
Och medan det brinner
Just för att det brinner
Ska strålarna blandas
Med vatten till luft
Och medan det brinner
Just för att det brinner
Ska stjälkarna spjälkas
I magarnas rum
Och medan det brinner
Just för att det brinner
Ska cellerna bildas
Och varelser bli
Och medan de bildas
Just för att de bildas
Ska cellerna delas
I motstånd av liv
Traducción del inglés de Xitlalitl Rodríguez Mendoza
Cast es un poema sonoro editado en vinil por Nothing to Commit Records y presentado en Ausland (Berlín) en noviembre de 2021, durante el festival Taking Things Apart.
—Geraldine de María Juárez

Buenas noches a todos, bienvenidos a Luna Park, una transmisión nocturna sobre la noche.
Este año ya hemos tenido tres súperlunas y todavía nos falta la última.
Estuve leyendo un poema fascinante de Sparrow:
La Luna
La luna se alzó anoche
y empezó a hablar.
“No escribas una canción —dijo—, será anodina”.
“Te equivocas», respondí.
Voy a escribir una canción
y será hermosa, poderosa”.
“No no no no no”, dijo
la luna mientras brillaba.
“Tu canción solo arruinará la noche”.
“No me importa”, respondí.
La verdad es que no me importa.
Porque hace cierto tiempo todo escapó a la sincronización
Sobre todo el tiempo
El día dejó de apachurrarse entre dos noches.
Había mucho tiempo y no mucho que hacer.
Ya no era posible salir o encontrarnos
con amigos.
Sin baile, desde luego; los clubes cerrados
todos y cada uno.
Caminatas nocturnas.
Miraba los bares vacíos a través de la ventana.
Tomaba fotos que parecían porno de ruinas.
La noche temblaba: todo suspendido como dentro de un globo de nieve.
Tantas palabras y yo sin hallar mi voz
así que la grabé.
¿Cómo estar con otros a la distancia?
Solo transmite. Transmite la noche. Transmite la luz. Transmite todo.
Monta las ondas que brillan
como un sueño que amanece en reversa.
Un espejo es un reflector de ondas.
Si nadie oye tu voz
¿es una voz?
La noche es un espejo de doble cara. También la radio.
Un espejo es un reflector de ondas
Un espejo acústico
El sonido rebota de mí para ti
Acércate (mírate)
¿Qué se puede hacer con esta voz grabada?
¿Cómo reflejarla?
Transmite su espectro
Los colores se vuelven radiactivos
Los rayos de luna platean mis pensamientos.
Luz lunar es la nueva droga de diseño
y en los paseos nocturnos la ciudad se vuelve más ruidosa
luces artificiales transmiten su poder crudo
No podemos ir al club
el alumbrado, solo la iluminación de las calles y el brillo de la luna
la Luna transmite su luz. Yo transmito mi voz
La voz es más radiante
durante la noche, brilla, resplandece
Como luz de neón, es eléctrica
tal vez la transmisión de la luz es la experiencia
Mi voz se prende
Con fuegos artificiales explotan dentro del micrófono
palabras como luciérnagas
Visión nocturna por la experiencia.
Extraño las luces escurriendo en el club, voces gritando y el bajo en las bocinas
Niebla del club, sudor y cigarros
cubos de hielos chocando entre sí
click, click, click, click
click, click, click, click
Como porcelana
Disc. Disco. Discurso
Diurna coincidencia
Transmisión nocturna, tornamesa, conversación entre una audiencia pequeña, los insomnes
los del turno nocturno
los sin sueño
los trabajadores de noche
los soñadores
los ravers
Juntos conducimos un taxi por toda la ciudad
las estrellas se están borrando del cielo
las palabras y la música titilan gracias al sutil centelleo
que resuena
Lanza sonidos y palabras
como barro, moldea instantes, incéndialos
con luz de plata
T de transmisión
T de tiempo
sin tiempo
La canción es el final de la transmisión nocturna
pero si ustedes no nos dejan soñar,
nosotros no los dejaremos dormir.
Gracias por escuchar Luna Park.
Buenas noches.
Good night, everyone, welcome to Luna Park, a night cast about the Night.
We’ve had already three Supermoons this year and while waiting for the last one
I was reading a wonderful poem by Sparrow:
The Moon
The moon rose last night
and she began to speak.
She said, “Don’t write a Song – it will be weak.”
I said, “You are wrong.
I will write a song.
It will be beautiful, it will be strong.”
“No no no no no,” said
the moon as she glowed.
“Your song won’t be right; it will ruin the night.”
I said, “I don’t care”.
I really don’t care.
Because some undefined time ago everything got out of sync
Time mostly
The day stopped being squeezed between two nights.
There was a lot of time and not much to do.
It was not possible to go out or be together
with my friends.
No dancing, of course, clubs closed
all of them.
Night walks.
I schaufenster outside empty bars.
I took pictures but they looked like ruin porn.
The Night was shaken: everything suspended like inside a snowglobe.
So much words but I couldn’t find my voice
so I recorded it.
How to be with others at the distance?
Just Cast, Night Cast, Light Cast, Broadcast.
Ride the shimmering airwaves
Like a backward dawning into our dreams.
A mirror is a wave reflector.
If no one hears your voice
it is a voice?
The night is a two-way mirror. Radio too.
A mirror is a wave reflector
An acoustic mirror
Sound bounces from me to you
Come closer (look at you)
What to do with this recorded voice?
How to reflect it?
Cast it on a spectrum
Colours become radioactive
Moon rays silvering my thoughts.
Moonlight is the new designer drug
Walking at night the city becomes louder
Artificial lights casting its raw power
We can’t go to the club
The light system, just street lights and moonshine
The Moon casts her light. I cast my voice
The voice is more radiant
at night, it glows, shimmers
Like a neon light, it’s electrical
Light casting maybe is just experience
My voice is lit
fireworks exploding inside the microphone
words like fireflies
Night vision for experience.
I miss lights leaking in the club, loud voices and some bass
Club fog, sweat and cigarettes
Ice cubes clicking
Click, click, click, click
Click, click, click, click
Like porcelain
Disc. Disco. Discourse
Diurnal coincidence
Nightcast, a turning table, a conversation between a selected audience, the insomniacs
the nightshift
the sleepless
the nightworkers
the dreamers
the ravers
Taxi driving together around the city
Stars are fading from the sky
Words and music oscillating thanks to this little sparkling
resonator
Throw sounds and words
Like clay, shape instants, fire them
With silver light
T is for transmission
T is for time
Less
The song is the end of the nightcast
but if you don’t let us dream,
we won’t let you sleep.
Thanks for listening to Luna Park.
Good night.

Versiones al español de Petronella Zetterlund
cuál es la diferencia entre crear
y restaurar
provéanme de un calendario fidedigno
vad är skillnaden på att skapa och
och restaurera
förse mig med en trovärdig tidslinje
dejando que brote el terreno
arando surcos profundos
corriendo descalzos
amarrando los caballos de tiro
låt marken växa
ploga djupa fåror
spring barfota
spänn för brukshingstarna
plantando el abedul en la tierra humectante
es este olor a estiércol que nunca me abandona
un arco iris doble en el cielo
plantera björken i fukthållande jord
det är gödsellukten som aldrig riktigt lämnar mig
en dubbel regnbåge på himlen
voilà!
un corcino en la hierba
el cambio de la cosechadora
ha producido tanto últimamente
caminos pegajosos
en el horizonte debe de estar la montaña
y los amantes cortando la leña
voilá!
ett rådjurskid i gräset
skördetröskans skifte
har haft så mycket på sistone
kletiga vägar
i horisonten ska berget ligga
och älsklingarna klyva veden
entonces
cruza
el campo
una cola que serpentea sobre la comarca
las viditas
mi vida en el escenario
lo opaca todo
så
korsas
åkern
en kö som ringlar sig mot gården
de små liven
mitt scenliv
överröstar allt
al principio el público se queda en el granero
encadenado a las vigas
el meadero de los animales
que yo como artista
simplemente siga con los quehaceres diarios
que me dé vergüenza
¿será una locura?
en los clavos
en la madera
una tiara de novia
y el color rojo Falun
publiken hålls i lagården första tiden
fjättras vid bjälkar
djurens pissränna
att som artist
bara fortsätta med dagliga sysslor
att jag inte skäms
är det en galenskap
i spikarna
i träslaget
en brudkrona
och Falu rödfärg
verde eléctrico
rosa ardiente
me he casado mil veces
cada uno de quienes a los que he amado
ha sido mi marido
juntos hemos flotado por el lago
les he mostrado una foto de París
allí se confeccionan trajes
los tenores caminan sobre la cuerda
fuera del camerino
en algún lugar también debe de haber una foto de mi mano
bajo la imagen está escrito:
mi mano
¿de verdad será posible?
París
mi mano
elektriskt grönt
brinnande rosa
jag har varit gift tusen gånger
varenda en som jag har älskat
har varit min make
tillsammans har vi slutit över sjön
jag har visat dem ett foto av Paris
där sys dräkter upp
tenorer går på lina
utanför logen
någonstans ska det även finnas ett foto på min hand
det står skrivet under bilden
min hand
kan det verkligen vara möjligt
Paris
min hand
el alce hembra que quedó atorada
blanca y descompuesta
entre las ramas cortadas
los animales del bosque vienen aquí a morir
los animales del bosque pueden tener noción de la fama
dar ovaciones entusiastas
älgkon som gått ner sig
vit och upplöst
bland trädruskor
skogens djur går hit när de ska dö
skogens djur kan känna av berömmelse
ge ett stormande bifall
yo soy un muchacho particular
yo tengo lo especial
que está ingeniado por un dios
es mi única salvación
mi nombre de artista tallado
en el tronco del abedul
jag är en särskild kille
jag har det speciella
som en gud har kommit på
det är min ända räddning
mitt artistnamn karvat
i björkstammen
esta noche voy a cantar
la luz: verde eléctrico
tengo tantos amores
hectáreas, ¡bon soir!
cotos de caza aguas de pesca
reseñas color rosa ardiente
jag ska sjunga ikväll
ljussättning elektriskt grönt
jag har så många kärlekar
hektar, bon soir!
jaktmark fiskevatten
brinnande rosa recensioner
* Poemas pertenecientes a Verde eléctrico, traducido por Petronella Zetterlund y que será publicado por Filodecaballos este año.

Versión al español de Petronella Zetterlund.
Poema para el día nacional de Suecia, sábado 6 de junio del 2020
No creas que llegue el verano
si nadie le da un empujón
Hola. Toda actividad en Suecia
o a la que llaman sueca
Toda acción activa es
participativa, cooperativa, fuerza explosiva, toda
la inacción inactiva que está allí en el balcón inactivo
al verano haciendo un poco de verano
porque así las flores florecerán
Si voy a escribir un poema para el día nacional
lo voy a escribir mal
fantasía puede rimar con peluches de camarilla
y los versos no tienen que haberse lavado los dientes
ni quedarse quietos, pero con
las manos lavadas, no, enjabonadas
o más o menos limpias, señalo
al verano haciendo un poco de verano
una distancia marcada o una resistencia o una profundidad
interior de anhelo
aquí en casa, al sumergirme en el agua,
un baño se siente como un abrazo casi, como el calor,
cabeceo en el baño pero me despierto – ¡Suecia!
No pienso ser cariñosa en el poema para el día nacional, no
pienso
para nada ser una buena madre, seré una madre
horrible, tengo
tantos hijos, están por todos lados, la cosa con hijos es que
una
tiene que limpiar terriblemente mucho, jamás acaba,
pero lo maravilloso
de ser madre es que te da una carte blanche para decidir
porque así las flores florecerán
Lávense las manos, hijos, lávenlas hasta que sangren, ustedes no
se harán fuertes suficientemente pronto, quietos, les
digo, ellos se menean indolentes,
relajados en la silla, con los pies en la mesa, qué les
pasó, pregunto,
iban a ser guerreros, olvídalo, se ríen mis hijos, no
vamos a convertirnos en
soldados, no queremos formar nuestra protesta para que
se inscriba en la tradición de la guerra
Y a los niños les sirvo fresas silvestres
¡Suecia! Cuando un narcisista va pasando
los pájaros dejan de cantar
¿lo habías notado?
porque lo merecen se las quiero dar
¿Quién se muere un día cualquiera? ¿Quién es sacrificado? ¿Quién
simplemente desaparece de repente?
Es una reciprocidad muy extraña
que implica estar separados el uno del otro.
Suecia, ¿quieres estar como cualquier otro día, sin covid-19,
comiendo papas y una simple salchicha en tranquilidad?
Suecia, esto sí que es una tontería, Sverige, ¿qué es
esta cosa
por poco impronunciable? ¿Puedo dirigirme a ti
con otro nombre? María,
por ejemplo, que es el nombre de pila de la mayoría de las suecas,
según la Oficina Central de Estadísticas, María como madre o no madre,
por lo menos eres ochenta y dos mil, te escribo a ti
desde la profundidad de las estadísticas, a ti te escribo
inclinada sobre un bol de papas
y mosquitos para las golondrinas
Desistir lee la recomendación
desistir y echar tierra sobre la cuestión de las formas
impuestas al poema, a la nación, a la familia y a la
resistencia,
está bien, pero entonces me echo tierra a mí también y
escribo,
y escribo que tomar la palabra ante una nación es decir
algo a la nada
conjurada por reyes y asesinos, con límites
invisibles
perforados con las ranuras de los evasores de impuestos, con
fronteras silenciosas
en la forma de falta de transparencia burocrática, agujeros
legales y
una jerga rutinaria sobre la utilidad
porque así las flores florecerán
Podemos cantar y jugar a que en el poema cualquier cosa pueda
suceder
pero no sucede nada casi nunca
Sara Ahmed escribe sobre el niño desobediente, cuyo brazo en
el cuento de
los hermanos Grimm sale de la tierra después de la muerte,
un niño independiente, pienso yo, y sigo leyendo que
el poder de la Voluntad General puede hacer que sea insoportable
no tener la misma voluntad como ella, la Voluntad General
por donde los niños puedan correr
Ajá, dice uno de mis hijos, ¿pero qué precio tiene una persona
generalmente sana y una rica? Calculamos en moneda
de víctimas, capital opresor, aguinaldo de la desigualdad
la educación en casa continúa con
estudios de gramática
la nación se vuelve un cuerpo que se vuelve una mujer
el capitalismo se vuelve un cuerpo cuya sangre es la capital
que ha de circular, a toda costa, si no
si no, no recibe suficiente oxígeno
¿Estamos hablando de un cuerpo negro o uno blanco?, dicen mis hijos,
y
explicar el sentido de “pisar cadáveres”
un martes por la tarde en junio con
golondrinas volando
el aire que respiramos
Aprenden a registrar cuerpos humanos mucho antes de lo que
después pueden recordar,
por eso después parece tan natural, les digo a
mis hijos,
esto no significa
que sea lo correcto, Jean-Jacques Rousseau dijo que el niño
por su propia cuenta debe
comprender lo que debe querer porque la mejor
sumisión
es la que conserva la libertad como forma. Así se captura
la misma acción de la voluntad –
y el sueño se nutre de la idea de sumergirse
completamente y dejarse envolver por la Voluntad General
y se cierra la distancia entre cómo se siente y cómo
se deberá sentir
y se puede instalarse en lo familiar, en la Felicidad en Familia,
en la Voluntad Familiar, la Empresa Familiar, en la Voluntad General
en Familia
De esto nos encargamos nosotros dice La Familia,
en La Familia sabes exactamente quién eres y cuáles son tus tareas
o por lo menos quién ordena, la Voluntad General
de La Familia es que tú voluntariamente debes querer lo que ella quiere
y la independencia se neutraliza, como por arte de la magia,
mediante una violencia sin valores asumidos
si es que existiera
así las flores florecerán
Las rosas de la nación tienen espinas. Los lirios del valle de la nación.
La persona independiente no hace buena combinación con la Voluntad General
La persona independiente sale de sí misma como símbolo
chascando
discutiendo con la realidad
dijiste
Suecia dijo
Ulrike dijo
cuando estaba a punto de acostar a los hijos, dijo
hablando de luchar una guerra en varios frentes, hablando de
intentar llegar al fin del mes
Unheimlich schwer. Est ist unheimlich schwer
si nadie le da un empujón
Hijos, los humanos son focos de bacterias, zonas de riesgo
biológico:
las máquinas no constituyen ningún riesgo de contaminación
sin contar los virus de computación, pues, boomer, sí, sí, y todas
las máquinas
que las personas tienen que tocar
para que funcionen
Uno de mis hijos dice Mamá, los humanos también
tienen que tocarse mutuamente para funcionar
así las flores florecerán
Hijos, ¡quiero que funcionen! Toquen suavemente con las manos,
todo lo que puedan
alcanzar, sientan la piedra y el agua, todo lo que tenga vida
y dé calor, madera y
lana y piel, y cuando lavan las manos durante veinte
segundos es el mismo tiempo que
necesitan estar abrazados para que
sus cuerpos humanos empiecen a
producir hormonas de la felicidad
y construyo lugares divertidos
por donde los niños puedan correr
caminando como extensiones veraniegas de sus madres,
saliendo a los fuegos de la vida diaria y las instituciones perceptivas, mira
allí caminan mis pequeños
marionetas, son tan lindos caminando, a dos metros
de distancia, si mido entre
dos dedos, desde el balcón, no tienen más de dos
tres centímetros de altura, yo misma
estoy inverosímilmente grande, en comparación, como hinchada,
esto es completamente normal, les digo,
aquello es enfermizo, el concepto de ganancia y el horizonte del juicio,
allí se pone el límite, hijos, eso se los
digo, hemos llegado al límite
mis hijos se ríen y gritan el castigo del helado, el castigo del helado,
yo lo he establecido, aunque todavía no sé qué cosa
lleva a él,
toda esta falta de orden, quiero ser inmutable pero
solo parece
que doy lata, sonríen pero adentro algo se derrumba,
es que ven
es que notan, qué mundo es este, quiénes son los que
tienen el poder
cómo puede estar bien cuando todo no
es para todos, cuando no hay
un riachuelo caudaloso
Agua, pienso, cuando los hijos han salido de casa, ahora
lavando ya casi hemos acabado con el agua, qué
será de todo, no llego a ningún lado, cómo podré
mantenernos
de ahora en adelante, de ninguna manera me puedo enfermar
no creas que llegue el verano
Cuando La Voluntad General llega a tener lo que La Voluntad General
quiere
El Ministerio de Desconfianza celebra la victoria
así será la vida, tan increíblemente pobre, pronto
no habrá otros motivos, pronto
no esperaremos nada de los demás, por nuestro propio beneficio,
el capitalismo tardío implica desconfianza,
sospechas de que la comida desnutre, que la publicidad desinforma,
de la posible deshonestidad, de las papas
desabridas, no escuchas lo que digo porque crees que
hablo en mi propio interés,
por mi propio beneficio o lucro,
él dijo
creo que lo que quieres decir es
yo dije
ya estoy diciendo lo que quiero decir
mis hijos lo dicen con facilidad
Nos deshacemos del dinero
No lo necesitamos, podemos darlo de comer a los pájaros
en lugar de darlo a la Voluntad General
si nadie le da un empujón
más tarde por la noche
a pesar de que ya dijimos buenas noches se acerca
con pasos silenciosos una pequeña niña sagaz con un
zorro peluche colgado bajo el brazo
dice con voz aguda, Mamá ¿porque no eres rica
si eres tan lista?
Mi vida interior es rica, ve a dormir, contesto gruñendo
para que todo salpique y brote
María, tu nombre puede significar la desobediente,
puede significar la amargada, de la palabra hebreo mar,
o la añorada, la rebelde, de
la palabra árabe mry, mr: amado amor
el cielo lo embellezco por la noche
pero no todos pueden respirarlo
no todos tienen aire para respirar
también esto es el orden de las naciones
no todos pueden respirar
no todos tienen el mismo derecho a respirar
y mis hijos vienen corriendo con el sol
mis hijos vienen corriendo con fresas salvajes
y golondrinas y nieve
y luego preguntan con preocupación
Supiste lo que hizo el policía
¿Presionó la rodilla contra el cuello del que estaba
tumbado hasta que se murió?
Sí. Y pienso pero no lo digo: “No puedo
respirar”, durante ocho minutos lo repitió una y otra vez,
“no puedo respirar”, y cómo se puede llegar a comprender esta afirmación,
esta frase que se escucha por todos lados, si no como una expresión,
además,
del asesinato a los suyos a mano de la Voluntad General y sancionado por
el Estado
Hablamos, mis hijos y yo, luego nos abrazamos
fuerte, largo tiempo
Dikt till nationaldagen lördagen den 6 juni 2020
Du ska inte tro det blir sommar
ifall inte nån sätter fart
Hej. All verksamhet som är i Sverige
eller kallas svensk
Allt som är i sin verkan, i sin
medverkan, samverkan, sprängverkan, allt
som står där i overksamhet på balkongen i overksamhet
på sommarn och gör lite somrigt
för då kommer blommorna snart
Om jag nu ska skriva en dikt till nationaldagen
så tänker jag skriva den illa
fantasi får rimma på snuttekotteri
och raderna behöver inte ha borstat tänderna
och inte ligga stilla, men med
rentvådda nej rentvålade händer
eller hyfsat rena pekar jag ut
sommarn och gör lite somrigt
ett markerat avstånd eller motstånd eller längtans
inre trängseldjup
därhemma, när jag sjunker ned i vattnet,
att bada känns som en kram nästan, som sommar,
jag somnar i badet men vaknar – Sverige!
Jag tänker inte vara gullig i nationaldagsdikten, jag
tänker
framför allt inte vara en god mor, jag tänker vara en
rälig mor, jag har
så många barn, de är överallt, grejen med barn är att
man
måste städa så fruktansvärt mycket, det tar aldrig slut,
men det härliga
är att föräldraskapet ger en carte blanche att bestämma
för då kommer blommorna snart
Tvätta händerna barn, tvätta dem tills de blöder, ni
kan inte bli härdade snabbt nog, sitt still, säger jag till
dem, de gungar lojt
slappt på stolen med fötterna på bordet, vad hände
med er, frågar jag,
ni skulle ju bli krigare, glöm det skrattar barnen, vi
tänker inte bli
några soldater, vi vill inte forma våra protester så att de
skriver in sig i krigets tradition
Och smultron det ger jag åt barna
Sverige! När en narcissist går förbi
slutar fåglarna sjunga
hade du märkt det?
för det tycker jag de kan få
Vem dör en vanlig dag? Vem offras? Vem är
plötsligt bara borta?
Det är ett så märkligt varandra
som går ut på att vara isär
Sverige vill du vara som vanligt igen utan covid-19 och
äta potatis, en korv ur grytan i lugn och ro?
Sverige, det här är bara för dumt, Sverige, vad är det
för något
det går ju knappt att säga, jag kan rikta mig till ett annat
namn i stället, Maria
till exempel, som är det tilltalsnamn flest svenskar bär
enligt SCB-registret, Maria som mor eller o-mor,
du är åtminstone åttiotvå tusen, jag skriver till dig
ur statistikens djup, jag skriver
till dig över en skål med potatis
och myggor som svalorna tar
Avstå lyder rekommendationen
avstå och sopa frågan om diktens, nationens,
familjens och motståndets påbjudna former under
mattan,
okej men då lägger jag mig själv därunder också och
skriver,
och skriver att ta till orda inför en nation är att säga
något till ingenting
framsvuret ur kungar och mördare, med osynliga
gränser
tätt perforerade av skattefifflarnas myntinkast, med
tysta gränser
i form av byråkratisk oframkomlighet, juridiska
kryphål och
vanemässig nyttojargong
för då kommer blommorna snart
Vi kan sjunga och leka att i dikten kan vad som helst
hända
men det händer nästan aldrig någonting
Sara Ahmed skriver om det trotsiga barnet, vars arm i
sagan av
bröderna Grimm reser sig upp ur jorden efter döden,
ett egensinnigt barn tänker jag, och läser vidare att
den Allmänna viljans kraft kan göra det outhärdligt
att inte vilja som den vill. Den Allmänna viljan
där barnen kan springa omkring
Jaha, säger ett av barnen, men vad kostar en allmänt
frisk människa då och en rik? Vi räknar efter
i offervaluta, förtryckskapital, ojämlikhetsbonus
hemmaundervisningen fortsätter med
grammatikstudier
nationen blir en kropp som blir en kvinna
kapitalismen blir en kropp vars blod är kapitalet
som måste cirkulera, till vilket pris som helst, annars
annars får den inte tillräckligt med syre
Pratar vi om en svart kropp eller en vit, säger barnen,
och
förklara betydelsen i ”att gå över lik”
en tisdagskväll i juni med
svalor som flyger
luften vi andas
Ni lär er avläsa människokroppar långt innan ni senare
kan minnas
det, därför verkar det så naturligt sen, säger jag till
barnen,
det betyder
inte att det är rätt, Jean-Jacques Rousseau sa att barnet
självt måste
komma fram till vad det måste vilja därför att den bästa
underkastelsen
är den som bibehåller friheten som form. Så tas själva
viljandet till fånga –
och drömmen närs om att helt och fullt
sjunka ned i och omslutas av den Allmänna viljan
och avståndet täpps till mellan hur det känns och hur
det borde kännas
och man får flytta in i det familjära, i Familjelyckan
i Familjeviljan, Familjebolaget, i Familjens allmänna
vilja
Det här sköter vi säger Familjen
i Familjen vet du precis vem du är med vilket uppdrag
eller i alla fall vem som är uppdragsgivaren, Familjens
allmänna vilja är att du självmant ska vilja som den vill
och egensinnet neutraliseras, liksom av sig självt,
genom ett värdeneutralt våld
om ett sådant nu hade funnits
så att blommorna blommar
Nationens rosor sticks. Nationens liljekonvaljer.
Den egensinniga går dåligt ihop med den Allmänna viljan
Den egensinniga kliver ut ur sig själv som symbol och
slafsar
och tjafsar med verkligheten
du sa
Svea sa
Ulrike sa
när hon väl strax skulle lägga barnen, hon sa
på tal om att strida i flerfrontskriget, på tal om
att försöka få det att gå ihop
Unheimlich schwer. Est ist unheimlich schwer
ifall inte nån sätter fart
Barn, människor är bakteriehärdar, biologiska
farozoner:
maskiner utgör ingen smittorisk
förutom datavirus då boomer, okej, okej, och alla
maskiner
som människor måste röra vid
för att de ska fungera
Ett av barnen säger Mamma människor måste också
röra vid varandra för att de ska fungera
då kommer blommorna snart
Barn, jag vill att ni fungerar! Känn ömt med era händer,
allt ni får
och kommer åt, känn sten och vatten, allt som lever
och värms, trä och
ull och hud, och när ni tvättar händerna i tjugo
sekunder så är det
lika lång tid som ni måste kramas innan
era människokroppar börjar
producera lyckohormoner
och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring
och gå som sommarförlängningar av sina mammor,
ut i vardagens eldar och perceptionsanstalter, titta där
går mina små
marionetter, de är så söta där de går, med två meter
emellan, om jag måttar med
fingernypan från balkongen så är de inte mer än två,
tre centimeter stora, själv blir jag
så osannolikt stor i jämförelse, jag liksom sväller, det
här är normalt säger jag till dem,
det där är sjukt, vinstbegrepp och förståndshorisont,
där går gränsen barn, det säger
jag till dem, nu är gränsen nådd,
barnen skrattar och skriker glass-straffet, glass-straffet,
det är jag som har instiftat det, jag vet bara inte vad som
leder till det än,
all denna bristande ordning, jag vill vara orubblig men
jag låter bara
tjatig, de flinar men inuti dem är det något som rasar,
de ser ju,
de märker ju, vad är det här för värld, vad är det för
makthavare,
hur kan det vara i sin ordning att inte allt
är åt alla, att det inte är lika
mycket vatten i bäcken
Vatten, tänker jag när barnen gått hemifrån, nu har vi
snart tvättat slut på vattnet, hur
ska det gå med allt, jag kommer ingenstans, hur ska jag
klara av att försörja oss
framöver, jag får absolut inte bli sjuk
du ska inte tro det blir sommar
När Den allmänna viljan får som Den allmänna viljan
vill
firar misstroendeförvaltningen sina triumfer
ska det vara livet, så oerhört torftigt, snart
finns det inga andra motiv, snart
tror vi inte annat om varandra, för egen vinnings skull,
senkapitalism innebär misstro,
misstänkt dålig mat, misstänkt falsk marknadsföring,
misstänkt baktanke, misstänkt
rutten potatis, du hör inte vad jag säger för du tror jag
pratar för egen vinnings skull,
för min egen profits eller profils skull,
han sa
jag tror att vad du försöker säga är
jag sa
jag säger redan det jag säger
barnen säger det lätt
Vi gör oss av med pengarna
Vi behöver inte dom, vi kan mata fåglarna
med pengarna i stället för att mata den Allmänna viljan
ifall inte nån sätter fart
senare på kvällen
kommer en liten pillemarisk tassande med slokande
räv under armen fast vi redan sagt godnatt
hon piper Mamma varför är du inte rik
om du nu är så smart?
Jag har ett rikt inre liv, gå och lägg dig, morrar jag
sådär så det hoppar och far
Maria, ditt namn kan betyda den trotsiga,
det kan betyda den bittra, av hebreiskans mar
eller efterlängtad, rebellisk, av
arabiskans mry, mr, älskad kärlek
gör himlen vacker om kvällen
men alla får inte andas in den
alla får inte luft att andas
också detta är en nationernas ordning
alla får inte andas
alla har inte samma rätt att andas
och barnen kommer inspringande med solen
barnen kommer inspringande med smultron
och svalor och snö
men frågar oroligt sen
Har du hört vad polisen gjorde
tryckte han sitt knä så mot halsen på honom som
bara låg där, så att han dog?
Ja. Och jag tänker men säger det inte, ”Jag kan inte
andas”, under åtta minuter sa han det om och om igen,
”jag kan inte andas”, och hur ska denna mening förstås,
denna fras, som hörs överallt ifrån, annat än också som
uttryck
för en allmän viljas statssanktionerade mord på sina
egna
Vi pratar, jag och barnen, sedan kramas vi
länge, hårt
* El poema aquí publicado fue escrito para el Día Nacional de Suecia, el 6 de junio del 2020 para el diario sueco Dagens Nyheter.
